Vem är HON!?!
Vem är JAG!?! Född 79 i februari. Jag har diagnosen cerebral pares (cp) är en mycket glad person med mycke energi med svårigheter och behov. Har en motorisk funktionsnedsättning på grund av en "engångsskada" i hjärnan. Jag fick syrebrist i "utgångs skedet" när jag föddes. Var väldigt liten 42 cm och vägde 2170 gr. Låg i kuvös min föräldrar hade en lång sjukhus vistelse tillsammans med mig. Vi alla har kämpat för mitt bästa. Jag har också ha en rad andra svårigheter som på ett avgörande sätt påverkar förmågan till aktivitet och känsla av delaktighet i vardagslivet såsom: dyslexi, nedsatt känsel, balanasvårigheter och muskelstyrkan på höger och vänster är olika. Jag får alltid tänka en gång extra när jag gör det vardagliga sakerna som att diska, städa, laga mat, tvätta. Spasticitet som jag har innebär att muskelspänningen i vissa muskelgrupper men mest i fötterna. Tillmedföra att strukturer som muskler och leder förkortas och leder deformeras. Detta gör att jag har svårare att röra mig och förkortning av muskler och deformering. Därför 2,5 ålder gjorde jag min första operation (förlänga hälsenor) Innan hade jag stöd gips och red som rehabilitering. Spasticitetsminskande behandling och långvarig tänjning av spastisk muskulatur, fick hjälp flera gånger i veckan av sjukgymnast och bad. 4 år gammal gjorde jag den andra operationen ( i höftböjarna) Kan i bland känna svårigheter med att hitta orden och det blir korta, onaturliga pauser och talet kan vara svårförståeligt. Jag har en typ av diplegi, för mig är det benen mer påverkade än armarna och vänster sida är värre. Lyckan var enorm stor när jag kunde krypa, stå och gå kunde jag vid 4,5år då började jag på dagis för att få kompisar. Ingen ville vara med mig för jag kunde inte följa med någonstans. På dagis blev det annorlunda, där fick jag kompisar. Jag började i vanliga skola men alltid har jag fått kämpa för att få vara den jag är. Att hästen blev mina friska ben, att få komma ut i naturen och takt ut i skogen. Det var en fantastisk känsla. Sommaren när jag var 12 lärde jag mig både simma och cykla med hjälp av min bror och mina kompisar. När jag tänker tillbaka på grundskolan så har jag bara bra minnen. Min envishet och ändå den glädjen som jag försöker ge andra. Jag lever verkligen för människor och djur. - Kom igen JENNY, du klarar det här. Bara tre kvar du= många timmars träning på mark och hästryggen. Jag kan säga högt ibland: vad är det för jävla fel på dom här benen! Gör som jag tänker då 😊 Då får jag peta lite på dom så är dom med igen 🖒 Är så tacksam för de livet som mina föräldrar har kämpat för att ge mig. Ni är mina förebilder. Hästen är min hjälte