Från hjärtat
Emma är en tjej som jag lärde känna via mitt jobb, det är många år sedan, nu.
Jag vill dela med mig av en av henne upplevelser. Som jag tyvärr får höra många gånger att andra också upplever i skolvärden. Hade inte själv kunna uttryckt mig bättre. Så strakt gjort av dig, Emma. Vill också vara tydlig att Emma inte bor kvar i Katrineholm/Kungsör. Utan bor och jobbar på annan ort men häst-tjej är hon fortfarande. För några veckor sedan var hon på Nilslund och tränade fälttävlan för Mattias med sin kloka häst Flisan.♥️
Nu ska du få läsa något du kanske inte vill läsa, för du kanske inte håller med mig eller tror på mig, men det här är min sanning...
Jag slutade mitt jobb i fredags, ett jobb jag egentligen tyckte mycket om, men som jag inte längre kunde stå för. Jag kunde heller inte stanna kvar för det påverkade min hälsa negativt.
Jag har under två års tid jobbat på en helt vanlig låg- och mellanstadieskola, med 95% svenska barn.
Jag har haft fantastiska arbetskamrater, tack för att ni fått mig att skratta, låtit mig prata om mina hästar, stöttat mig och tröstat mig. Några få av er har varit en enorm trygghet och utan er hade jag gått för länge sedan.
Det jag har gjort på skolan är jag har jobbat väldigt mkt ute på rast med aktiviteter och som rastvakt, eller vad man nu vill kalla det. Jag har även jobbat mkt på fritids och haft en del vanliga lektioner på mellanstadiet, tex elevens val där vi gjort mkt skoj.
Varför kunde jag då inte behålla mitt jobb?
Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig vilket hårt klimat det är i skolan. Flertalet elever har ingen respekt för vare sig vuxna eller sina kamrater. Redan i de lägsta åldrarna säger man så fula saker till varandra och till vuxna så man kan inte tro att det är sant. Slagsmål och osämja är vardagsmat och ofta kändes det som att man var mer polis och sjuksköterska än ngt annat.
När jag hade jobbat ca 4 månader på skolan hamnade jag på akuten med blödningar i halsen, det var en elev i åk 4 som inte gillade att jag sa åt denne om att inte kasta snöboll på mig. Då small det. Då bestämde jag mig för att jag inte skulle bli kvar så länge... Men det blev hela 2 år.
För en sak ska ni veta, det finns så otroligt mycket fina barn. De ger en så mkt kärlek och är så roliga att umgås med, men när de stökiga eleverna tar över då finns det nästan ingen tid över till de barn som sköter sig.
Jag har blivit slagen så många gånger, blivit hotad till livet x-antal gånger och blivit kallad både det ena och det andra. Du får ju lön så lite jävligt för du väl räkna med att det är var det en elev om sa en gång....
När en av min kollegor hamnade i slagsmål med en elev och en sax, ja, då var det droppen för mig, jag orkade inte kämpa längre. Jag sa upp mig. Mitt liv är viktigare än att vara helt mentalt slut och gråta för att luften går ur en.
Nu kanske ni undrar om jag hade en chef som gjorde ngt åt detta. Visst, det blev bättre med tiden, men när man får till svar om det skulle göras en polisanmälan på eleven som gjorde att jag hamnade på akuten så sa man att det behövdes inte för det skulle bara hamna hos soc och sen skulle det läggas ner. En annan sak man sa till mig i början var att om man jobbade i skolan eller som polis så gick man räkna med att det var så här... Vad är det för j***a inställning?
Vad är det då som gör att det blir så här?
Min åsikt är flera, en del elever har diagnoser och föräldrarna vill inte se det och barnen får ingen hjälp. Curlade ouppfostrade barn finns det en hel drös av som inte tål en tillsägelse, våldsrelaterade tv-spel ibland med åldersgränser som föräldrarna skiter fullständigt i, sociala medier och frånvarande föräldrar.
Att barnen tex äter mat tillsammans med sina föräldrar verkar vara väldigt ovanligt. Många barn gör aldrig saker med sina föräldrar. Många får inte ens en kram av sina föräldrar dagligen och många har inte hört sina föräldrar säga att de älskar dem.
Jag blir mörkrädd över hur dåligt många barn mår. Jag är så ledsen för deras skull.
Så vad vill jag säga med det här då? Jo att om du orkar läsa hela den här texten och har barn så vill jag uppmana dig att verkligen bry dig om ditt barn, krama om det och säg att du älskar honom eller henne. Sätt gränser och hjälp ditt barn genom livet, vi föräldrar ska ju vara det bästa ett barn kan ha. ❤
Idag har jag börjat ett nytt kapitel i arbetslivet, ett arbete jag inte i hela världen trodde jag skulle ha, men jag gillar ju utmaningar och det har varit skönt att få vara på jobbet utan att bli arg på ngn eller bli kallad h**a, blivit slagen eller hotad till livet. Min första arbetsdag har varit rolig men svår, och så är jag väldigt trött i fötterna. 🤣
Kram på er alla som orkade läsa än då hit. 🥰
Min fråga till dig. Har du lust att dela med dig av dina egna upplevelser, hur är det att jobba som lärare ?