jennystlund.blogg.se

🍓Tankar🍓

 

Det fanns en tid när jag kom till stallet så ivrigt att jag glömde äta om jag ens åkte hem emellan. Jag t.o.m. skolka från skolan när skolan blev för jobbig. Jag kunde spendera timmar och tänks de allra omöjliga vägar för häst. Jag ramlade omkull många gånger på blank is, men till stallet skulle jag!

 

Idag kan inte våra barn komma för man har ingen skjuts just då. Eller så är det för kallt eller för varmt, allra värst är det om det kommer nederbörd!

 

Det fanns en tid när jag stannade kvar och kände sig utvald, stolt och fick vara kvar för att kolla på de vuxna träningarna, bygga bana och lyssna på de äldre. Störst för mig var Sören Östlund en riktig föreningens människa eldsjäl-Hans gäng är så duktiga! Tänk om jag kunde ha den drivkraften, då hade jag nog varit i landslaget.

 

Nu heter det oftast att jag måste åka klockan är faktiskt fem...

 

Det fanns en tid när jag växte av stolthet när man fick rykta och förbereda stall ägarens häst och man kunde ta en evighet på sig att smörja grejerna extra extra noga. Eller bara förtroendet att ta in och ut från hagen!

 

Idag ses det som ett straff -Nä, vaddå.. Varför jag, vad har jag gjort, varför straffas jag med skitgörat?! Det får väl någon annan göra.

 

En gång fick jag sitta med tränaren och stall ägaren i lunchrummet och blev bjuden på fika, jag satt där med dem som en i gänget och fick höra alla storys.

 

Nu är det mer... Tråkigt med vuxna jag måste hänga på sociala medier och hålla mig uppdaterad. 

 

Vissa gånger fick jag rida ut själv vilket var stort, spännande. Men oftast var jag väldigt stolt över att ha fixat alla boxar själv, fyllt alla vattenhinkar, packat alla påsar och sopat stallgången.

 

Idag tänker man fan inte rida ut om ingen annan gör det, då får det bli ett kort pass på banan och inte en chans att man gör andras boxar! Som om inte den egna är straff nog att göra för att mamma inte hann hjälpa till idag.

 

Ja, det blivit skillnad och jag tror man lärde sig mer förr. Det finns undantag men generellt har det curlats sönder och vi har tappat kunskap. Förut var det en merit att vara hästtjej, för vi var disciplinerade och arbetsvilliga med stark fysisk och gott psyke. 

 

Vi bytte arbetsmoral, genuinitet och kunskap mot bekvämlighet & ansvarsfrihet och detta märks av i samhällets och på våra arbetsplatser idag. 

 

Vad minns ni? Vad är nostalgi för er? 

Hur ser ni på nu och då?

 

(Edit: Texten är delvis inspirerad av någon annan.)